Tankar från Erik

"Men kan jag inte få en kram iallafall, om du får en femma?"
Jag svarade inte på frågan. Men hen fortsatte.
"Meh.. en tia då?"
Jag svarar fortfarande inte.

Jag tenderar att vara väldigt förvirrad. Känslor är ett virrvarr man aldrig kan förstå. Särskilt inte andras känslor. Särskilt inte ens egna känslor. Särskilt inte. Äh. Särskilt inte alls.

Anledningen till att man inte förstår känslor är för att hjärnan inte bestämt sig vilka känslor den ska känna. Den väntar på besked från mig, mästaren. Men jag litar på att känslor ska vägleda mig, och tror inte på min egen förmåga att mästra mina egna känslor. Är det inte där förvirringen uppstår? Det är oklar vem som härskar på människoplaneten, är det överjaget, eller är det detet?

Jag försöker tillfredställa mina två ledare. Mitt överjag och mitt det är två starka herrar, och jag avskyr verkligen mitt det. Jag gillar glädjen detet kan ge mig ibland, njutningen, lyckan och alltet. Men jag gillar inte att det:et försöker kontrollera mig. För den kan aldrig fatta några vettiga alternativ. Den sårar mig själv och andra omkring mig.

Kravlös njutning. Det är det jag vill ha. Njutning som sker utan att skada någon annan. Möjligheten att skratta och känna glädje utan att skada andra på samma gång. Jag undrar om det verkligen är så omöjligt.

Jag tycker iallafall att du ska sluta försöka skada mig, för det är ju det du hoppas få ut av dina frågor. Det här är för komplicerat för att jag ska orka med det, jag känner mig förföljd och jag vill inte bli förföljd. Jag vill till mitt egna lilla mikrokosmos fri från krav och förväntningar.